Till umu.se

En dekan tackar för sig

Den sista juni slutar Per-Olof Erixon som dekan vid den humanistiska fakulteten. I en intervju berättar han om sina sex år som dekan. Om humanioras roll, universitetsvärlden och om risken att bli betraktad som kommunist och inte minst om ”… valfrihet, individualisering och allt detta nyliberala tjafs som drivits till sin spets”.

Per-Olof Erixon sitter i möte. Tankarna vandrar fritt. Tre gånger måste han säga till de två närvarande medarbetarna: ”Ursäkta, ni sa säkert något klokt, men jag tänkte på något helt annat, kan ni säga det en gång till.”

I sommar är det sex år sedan Per-Olof Erixon tog sig an uppgiften att vara dekan vid den humanistiska fakulteten. Att den tiden nu är slut beskriver han som ett sorgearbete; som svar på varför han ibland försvinner i tankarna.

– Inte för att jag vill vara kvar, men jag inser att det gått ganska många år med något som jag har varit djupt involverad i och som jag har tyckt varit kul – men så tar det bara slut, that’s it liksom, säger han och fortsätter:

– Det stora var att överhuvudtaget bli tillfrågad om att bli dekan. Jag tyckte det var väldigt uppmuntrande. Att få den frågan gjorde mig väldigt stolt. Jag tänkte: är det så att folk tror på mig, att jag kan bidra, då ska jag fasen göra vad jag kan för att göra det bra.

Han beskriver hur det var en helt annan fakultet han kom tillbaka till än den han lämnade 1994. Att det var mycket nytt som han var tvungen att sätta sig in i från början. I rollen som dekan betonar Per-Olof Erixon vikten av att vara medveten om sina styrkor och svagheter, det vill säga använda sina starka sidor och se till att kompensera för de svaga.

Friktioner i systemet

Han jämför med sina sex år som prefekt och skillnaden med att ha mer folk omkring sig. Hur ovärderligt det varit med åtta kompetenta medarbetare på fakultetskansliet som hjälpt till att göra jobbet.

– Om jag ska sammanfatta de sex åren som dekan, och tidigare sex år som prefekt, så är normaltillståndet inte att man har all tid för att utveckla visioner och tänka på framtiden. Utan en stor del av tiden får man hantera friktioner i systemet – det är normaltillståndet.

– Att man inser att när man har hanterat och i bästa fall löst ett problem, då har man gjort ett jobb. Det är inte så att man gör bort sådant för att sedan kunna göra det verkliga jobbet.

Han beskriver hur jobbet som dekan är som att vara en sorts politiker som ska driva en verksamhet framåt och han betonar att bemötandet från kollegorna hela tiden varit positivt även om alla inte hållit med om allt.

– De flesta vill att man ska driva saker, det tycker jag har varit fantastiskt, att kollegorna förväntar sig detta. Men samtidigt som man vet att man måste ha kollegorna med sig förväntas man ta vissa beslut som ingen egentligen gillar och ingen vill ta. Skulle man inte ta de besluten skulle många bli besvikna. Det finns en respekt, för dekanen och fakultetsledningen, den respekten tror jag är viktig för att man ska vilja gå vidare.

I det här sammanhanget passar han på att flika in ett praktiskt och konkret råd:

– Innan du agerar, räkna till hundra, eller tvåhundra. Innan du skriver ett mejl, räkna till hundra, innan du ringer ett samtal, räkna till hundra. Man ska naturligtvis vara på och agera snabbt, men man får inte agera för snabbt – det ska ha gått minst en dag.   

En sak som Per-Olof Erixon inte räknade med är att det ibland varit svårt att tillsätta prefekter på institutionerna. Att få de som är duktiga att stiga fram och ta ansvar. Han påpekar hur ledarskap inom universitetet är mycket viktigt samtidigt som det alltså är knepigt: ”… folk står inte kö för att ta de uppdragen direkt”.

Han anser vidare att styrkan och legitimiteten som ledare ligger i att man kan verksamheten och kulturen. Därför har han varit noga med att bedriva egen forskning och undervisning för att alla ska veta att han kan det och därför kan lyssna på honom. Detsamma gäller erfarenheterna som ledare, utan allt detta menar han att hans röst hade varit svagare.

Nyttoaspekter och det samhälleliga samtalet

Något som tidvis bekymrat honom är talet som ibland förekommer om att humaniora är onyttigt. Han menar att man inom humaniora absolut inte ska böja rygg och stå med mössan i hand och be om att få en plats.   

– Snacka inte bara om kemiska formler eller medicinska framsteg. Visst, det är viktigt, men utan vårt perspektiv inom humaniora och samhällsvetenskaper så är detta samhälle inget samhälle. Det så grundläggande, det är som luften vi andas, jag tappar respekten för folk som inte inser detta.

­– Den här övertygelsen sitter så djupt, att det vi gör är så fruktansvärt viktigt.

Vi står för den mänskliga aspekten av historien, arkivet, hur människan förhåller sig till olika saker, språken, allt det som placerar in oss i ett sammanhang, utan det är vi ingenting.

Han menar vidare att den humanistiska forskningen inte nödvändigtvis måste förändras men att humanister måste bli tydligare i sin kommunikation. Att tydligt placera in sin forskning i sammanhang.

– Jag är helt övertygad om att den forskning vi bedriver till 99 procent kan placeras in i sådana här sammanhang. Dit hör även forskning som är lokal eller nationell; det finns inget land som heter internationellt, alla är nationella.

– Vårt bidrag för den internationella publiken är ju våra erfarenheter, vår historia och våra språk. Vår uppgift är att placera in frågeställningar i olika sammanhang så att de blir intressanta också på en generell nivå. Jag menar att vi har lyckats väldigt bra med detta. Till exempel när vi pratar om globala utmaningar så placerar vi in vår forskning i sitt samhälleliga sammanhang både globalt och lokalt.

– Det finns andra nyttoaspekter som rör sig längs längre tidslinjer, till exempel det samhälleliga samtalet. Här finns ju teorier som säger att det som håller ihop ett samhälle är att vi kommunicerar med varandra och att vi har något att kommunicera om. Samhälleliga och mänskliga frågor – om politik.

– Här handlar det alltså i första hand inte om diabetesforskningen eller kemiska framsteg, utan de gemensamma angelägenheterna. Här finns humaniora och samhällsvetenskaperna och skulle detta inte finnas kvar då menar jag att det är lika allvarligt som klimatförändringarna. Och det tickar på, lite som att man tar bort det ena efter det andra av det som gör att vi kommunicerar i det här samhället.

Peter Aronsson och Per-Olof Erixon vid nationella dekanmötet i Umeå 2012

I en förlängning av resonemanget konstaterar han att det i vårt samhälle saknas ett överordnat organ som ser till helheten. Att allt är så diversifierat så att ingen tar ansvar för helheten och så lägger han till: ”… men påpekar man det så ses man väl som kommunist”.

– Allt detta är ett nyttoperspektiv och diskussion som humanister måste gå in i och ta herraväldet över. Att innovation inte bara är att skapa en ny iPhone. Innovation är också att hitta nya förhållningssätt, nya sätt att tänka, handla och agera, i förhållande till saker och ting.

Något Per-Olof Erixon ser som väldigt positivt är det han beskriver som kraften i satsningarna på digital humaniora och globala utmaningar som humanistiska fakulteten i Umeå har satsat på de senaste åren. Han menar att detta visar hur humanistiska forskare är beredda att ta sitt ansvar och bidra till lösningar på de stora problemen.

Han beskriver vidare hur det idag finns utmaningar och så svåra frågor att det även bland de mest ”ihärdiga naturvetare och ekonomer” börjar spira en sorts insikt om att man ikke är seg selv nokk, att man måste ha bredare perspektiv. Även om han säger att det ibland bara är läpparnas bekännelse och retorik. Men, som han tillägger: ”… det har det inte ens funnits tidigare, så det får man se som något sorts framsteg”. Därför blir hans slutsats att humanioras bästa tid är nu.

Ett ytterligare tecken på det senare är tankesmedjan Humtank som Per-Olof Erixon tog initiativ till och sjösatte i april 2014. Humtank är ett unikt samarbete mellan de humanistiska fakulteterna vid svenska universitet och högskolor. Uppdraget är att stärka humanioras röst i den offentliga debatten och visa på de humanistiska ämnenas betydelse för samhällsutvecklingen.

Politik och parallellsamhällen

Per-Olof Erixon berättar hur han på 90-talet var i Kina ett antal gånger genom ett samarbete mellan lärarutbildningar. På den tiden var Göran Persson statsminister. Vid ett av besöken ställer en professor Wang följande fråga: hur kan det vara så i Sverige att statsministern inte har en grundläggande akademisk examen?

­– Här är ett jätteproblem, okunnigheten som har intagit de politiska posterna. Att det blivit en karriärmöjlighet som inte kräver akademisk utbildning eller kunskap i någon större utsträckning. Det är ganska intressant att svenska politiker tar sig rätten att klaga på ungdomar i skolan för att de sjunker i PISA-undersökningarna, men själva kan de knappt stoltsera med en kandidatexamen.

Per-Olof Erixon menar vidare att det inte bara är republikaner i USA utan även vissa politiska partier och människor i Sverige som vill kunna bedriva verksamheter på statens bekostnad och samtidigt driva en kamp mot staten där varje försök att höja skatten betraktas som stöld. Något som enligt honom bara bidrar till att skapa ett splittrat samhälle.

– Jag tänker på en sådan sak som den allmänna värnplikten, där sköt man från höften och skippade den i ett slag. Någon borde reflekterat över vad som händer om vi avskaffar den? Och då inte bara om försvarsförmågan utan om samhället i stort? Vi vill ju att samhället ska hålla ihop när det börjar brinna bilar, då ropar man på hjälp, då vill man ha sammanhållning, då vill man att någon ska stå för det. Men i den övriga politiken och retoriken vill man inte det.

– En annan reform som man bara har svalt och ihärdigt försvarat är ju det fria valet av skola som till och med OECD framhåller som en försvårande omständighet när det gäller kvalitén i svensk skola. Men man vill inte se det, det är nån sorts talibanism, man är förblindad av sin egen vision, man har skådat ljuset.

Han menar att det är en rad av sådana här beslut som har tagits som fått ödesdigra konsekvenser när det gäller att hålla ihop vårt samhälle. Att man idag pratar om parallellsamhällen och att den politiska viljan tycks vara att vi ska ha många parallellsamhällen. Hur de som tjänar väldigt mycket pengar ska bo i sitt samhälle med murar omkring sig. Medan andra får husera i slitna miljonprogramsbyggen.

– Här kommer också kortsiktigheten in med det här ”styrsystemet” new public management, som ju aldrig har gjort sig känt för någon annan strategi än maximal profit på kortast möjliga tid – detta genomsyrar dessvärre alltmer våra sinnen idag.

Valfrihet, individualisering och nyliberalt tjafs

Det här öppnar för tankesmedjorna som hela tiden ”tuggar på” menar Per-Olof Erixon. Han pekar på hur till exempel Västerbottens Kuriren återkommande publicerar texter från olika nyliberala opinionsbildare.

– De strör och gödslar med de här nyliberala texterna hela tiden. Och det är klart, bombarderar man med de här perspektiven dag ut och dag in, då är de ju de som får gälla. De här har behärskat debatten sedan decennier och jag tycker det är förfärligt.

– Allt det här med Trump och den populistiska vågen borde innebära självrannsakan inom pressen tycker jag, annars är det kört. Jag är ingen Trump-anhängare, men det ligger en hel del i hans kritik utav medierna. Folk kommer att säga upp sina prenumerationer om man inte kan få till en mediesituation som folk har tillit till.

Han beskriver hur det när han själv studerade på 70 och 80-talet fanns mer av en sorts kollektiv kultur. Där världen framstod som enklare och mer svartvit.

– Jag vet inte om det har att göra med att man själv var ung. Vi lever i en helt annan tid nu där den individualistiska kulturen har odlats ända sedan 90-talet. Valfrihet, individualisering och allt detta nyliberala tjafs som nu drivits till sin spets. Jag tror att vi skördar frukterna av detta nu.

– De generationer som har vuxit fram från sent 90-tal och till nu är naturligtvis bärare av de här föreställningarna och jag kan tänka mig att det kan uppstå politiska situationer då detta utmanas. Man ser väl redan exempel på detta när det gäller de stora globala frågorna, klimatförändringarna och konflikterna, svält och torrlagda jordar som sprider sig. Detta kräver ett helt annat handlag, man måste sluta sig samman.

– Dessvärre finns ju fortfarande den här ojämlikhetsdiskussionen från Milton Friedman och Nobelpriset på 70-talet om att vi måste ha ett samhälle som har större skillnader för att vi ska lyckas. Det har ju gett utslag i den största ojämlikhet vi någonsin har haft på det här jordklotet – frågan är hur länge detta kan fortsätta? Jag tror att kampen står emellan om vi ska ha ett samhälle eller om vi bara ska vara individer.

Allt är ett ekologiskt system

Per-Olof Erixon pekar på hur man i universitetsvärlden och arbetslivet i stort springer allt fortare. Att tiden för att pusta ut och reflektera blir kortare och kortare. Hur vi blir bundna av de omedelbara omständigheter under vilka vi lever och att detta kan ses som ett sätt att frånta människor möjligheten att tänka igenom sin situation.

– Man springer tills man stupar och då är man ju inte förmögen att se de stora sammanhangen, för det kräver tid som ger distans. I någon mening är ju allting mer lättstyrt då.

Per-Olof Erixon säger vidare att det är tydligt hur styrningen av lärosätena urholkat undervisningen, forskningen och administrationen. I undervisningen genom det fördelningssystem som sjösattes på 90-talet och som visat sig göra det svårt att bedriva bra och effektiv utbildning.

– Jag vet inte hur länge det här kan hålla, jag är jätteorolig, det är ett oerhört labilt system. Det bygger helt på hur många studenter som dyker upp, registrerar sig och tar ut en examen. Samtidigt som det tar decennier att bygga upp kompetenser. Att ha en disputerad lektor på en post är ju en oerhört lång process.

Att de här två systemen ska kunna samspela är ju nästan omöjligt menar han och att den urholkning det inneburit gör att det relativt sett blivit mindre och mindre pengar för utbildning. Lärare måste undervisa samma kurser med färre antal undervisningstimmar, möta fler studenter och ta fler kurser för att fylla sin anställning.

En följd av det här säger Per-Olof Erixon är att dynamiken mellan lärare och studenter får svårare att uppstå jämfört med tidigare då studenter hade fler timmar då man mötte läraren, kunde problematisera och diskutera – det som ju är grunden i en universitetsutbildning.

– Eller ta forskningen, man bygger upp ett system där mycket går ut på att man ska öka de externa anslagen, men när alla söker samtidigt så innebär det att det blir allt svårare för forskare att få del av dessa anslag.

– Och så har vi ett administrativt system som formaliseras alltmer via nya arbetsordningar och alla de beslut som då måste tas. Något som gör att det blir allt tyngre att administrera och vi måste tillsätta fler människor som sköter allt detta, vilket tar resurser från till exempel undervisningen – allt är ju ett ekologiskt system.

Här framför han en önskan om att när man gör reformer och ställer nya krav och skriver nya handläggningsordningar borde man kunna ta bort nånting, något som väldigt sällan görs. Han påpekar också återkommande hur det saknas ett samlat perspektiv. Att systemet som helhet är så splittrat att varken politiker eller de som jobbar i verksamheten kan ha överblick.

– Är det nånting som utmärker utbildningspolitiken idag så är det ad hoc-lösningar och att det man gör bara är i förhållande till tidigare regeringar. Man är väldigt snabb på att genomföra reformer när man väl får makten.

– Vi har också ett utredningssystem som har tappat förbindelsen med det förflutna och fallerat. Vi har ju egentligen en god utredningstradition i det här landet; parlamentariska utredningar med representanter från de olika partierna, som innefattade kunskap och erfarenhet från tidigare reformer. Och som har fått ta tid. Men man bygger inte vidare på det, tycker jag.

– Nu är det inte sällan enmansutredningar man tillsätter med stöd av ett fåtal experter och där det historiska och samhälleliga sammanhanget inte är lika viktigt. Det är ett resultat av både önskan om kortsiktiga politiska framgångar och en låg kunskapsnivå hos våra politiker.

Ansvar med lite lättare sinne

Till sist. Öppenhet, delaktighet och viljan att kommunicera med det omgivande samhället. Formuleringar och viljeinriktningar som återkommande måste repeteras och uppdateras om de ska leva vidare och kunna realiseras. Det kanske tydligaste och mest bestående tecknet på det är att under Per-Olof Erixons tid som dekan sattes in fönster i hörsalarna i Humanisthuset. I samband med om- och utbyggnaden av hela huset var detta något han påpekade och förverkligade.

Här är intervjun slut. Verklighetsbeskrivningarna är ganska dystra. Samtidigt finns det nåt befriande över det. Känslan av att någon säger lite som det är. Det är lätt att tänka hur det är möjligt med den avgåendes rätt att tala ut och tala fritt. Inte längre behöva bry sig så mycket. Visst, det ligger en del i det, men samtidigt, vore det inte lite spännande om fler gjorde det – även under oket av ledaransvar? 

Text och foto: Per Melander


Sidansvarig: Per Melander

Utskriftsversion